The Horn on Henry Mountains
Alex, en snubbe som Johan och jag mötte i Indian Creek ifjol, har denna vecka en av sina årliga två veckors semester. Han hade råkat se en film när Lynn Hill klättrar i ett "hemligt" klätterområde i Henry Mountains ungefär 3 timmar härifrån. Det blev som en fix idé för honom och han hade till slut lyckats komma över både vägbeskrivning och en minimal topo bestående av två jpeg-bilder. Tillsammans med beskrivningen "some of the best rock on the planet" som det står på rockclimbing.com (se gärna Jonas inlägg om amerikanernas sätt att prata...) så var vi sålda på en liten roadtripp.
Närmsta samhälle från Henry Mountains är otroligt nog Hite där min kompis Brett jobbar som Park Ranger. Tyvärr är Brett uppe och snickrar på sitt hus i Kanada just nu så det dröjer en vecka till innan vi träffar honom. Men klockan 15 i lördags räknade Alex med att anlända efter att ha kört typ 200 mil från San Fransisco. Nu är Alex en av få personer i den här delen av världen som kör en riktig bil, en Audi S4 med 400 hästar under huven, så resan gick nog ganska smidigt. Vi anlände samtidigt som Alex polare Mike från Albuquerque. Sedan satt vi och väntade i tre timmar i lugn och ro i solen brevid bensinpumparna. Det är lustigt, hemma blir jag stressad efter att ha väntat i två-tre minuter och börjar fippla på mobiltelefonen. Här, mitt ute i öknen, långt från någon mobiltäckning och med semester i sinnet, känns det bara strålande att få sitta och snacka och läsa några timmar. Lyxigt.
Macken i Hite
Så dök då Alex till slut upp och vi kunde börja köra upp i bergen. Dags för mer terrängkörning med flera passager av gamla uttorkade flodbäddar. Efter en timmes studsande såg vi för första gången klippan. Antiklimax. Inte särskillt stort och inte särskillt imponerande från håll. Nåväl, eftersom vi var på ganska hög höjd, kanske kring 2800 meter, så var utsikten över öknen fantastisk. Lite chill vid brasan och så ner i sovsäcken.
Alex vid elden
När vi sen kom upp till klippan så var den självklart mycket större än vi kunde ana. Det som såg ut som 50 meter var i själva verket 150 meter högt. Klippan är någon sorts vulkanisk historia med fantastiska sprickor och massor av pockets. Vi klättrade ett par bultade leder och jag insåg hur fantastiskt dålig jag är på väggklättring, som Bambi på hal is. Jonas däremot såg stark ut och försökte sig på att redpointa en 30 meter lång bultad led på ett stort block. Tyvärr så var det riktigt, riktigt kallt och Jonas tappade helt känseln i fingrarna. Leden i fråga visade sig också vara snarare 55 meter än 30 och vi bestämde oss att återvända till Monticello redan samma kväll. Alex och Mike stannade en dag extra.
Jonas pa redpoint-forsok
Tillbaka i Indian Creek försökte jag mig på att leda Power Play, en layback med grad 5.11 (svensk grad 7). Det gick... dåligt på ett bra sätt. Jag tog mitt längsta fall någonsin på traditionella säkringar. Och är det något jag behöver göra är det att falla oftare. Det gick hur som helst bara bra och jag måste gå tillbaka till just den klippan och få en till chans. Jag vet vad jag gjorde för fel och hur jag ska träna för att fixa det. Nästa vecka!
Paco pa Power Play
Sen provade en mycket trött Jonas den klassiska splittern Swedin Ringle. Den är svår.
Skuggan av klattrare pa Swedin Ringle
Sen såg jag resans andra klätterkändis när Dave Birkett kom ner från samma klippa som oss. Första var Jim Donnini som vi snackade med första dagen i Indian Creek.
Läs beskrivning pa rockclimbing.com
Lynn Hill climbs The Perfect Child 5.13a
Lite info dyker sakert upp pa Jonas blogg ocksa.
Comments